Sagavägenbonaden

Inspireras av den växande Sagavägenbonaden och dess motiv av kulturminnen. Bonaden sys och designas av ideella krafter i byarn längst Sagavägen och är tänkt att fyllas med motiv från Höga kusten till norska Helgelandskusten. Res längst Sagavägen genom Sagavägenbonaden och ta del av de kulturskattaer som skickliga händer broderat.

Saltmagasinen

Ekorre

FÄLLFORSEN När Sagavägen tvärar över Anundsjöån strax norr om Kubbe löper den också över en gräns i flera avseenden: mellan jordbruksbygd med hemman och skogsbruksbygd med småbruk och torp, mellan lerjord och mo och morän, mellan olika växt- och djurliv. Vid Fällforsen mellan Seltjärn och Pengsjö gör Anundsjöån sitt sista språng före kraftverket i Ed. I skogarna norr om Seltjärn fanns också slättbygdens fäbodar.

Friska viljor IDROTTSFÖRENINGEN FRISKA VILJOR bildades 1905. Det var hedersordförande Assar Lindgrens moster som föreslog namnet Friska Viljor. Det kallade sig nämligen hon och ett gäng hurtiga skidflickor i Östersund. Från början ägnade man sig mest åt fotboll och skidlöpning men i slutet av 1930-talet kom Friska Viljor att bli landets främsta backhopparklubb. 1916 hölls vinterspelen, som idag motsvarar SM, för första gången i Örnsköldsvik men det var först senare FV-skidåkarna hade sina glansdagar. 1939 segrade i Holmenkollen Sven Selånger i backe och Sven Edin på 50 km. Selånger var den förste icke norrman som vann Holmenkollens specialbackhoppning.

MON En vanlig naturtyp från Seltjärn och norrut är tallmon med tallar, renlav och mossor som täcker den magra moränmarken. Här och var finns branta dalar där isälvarna en gång strömmade. De branta sluttningarna brukar kallas remmar. Tallmoarna är under vintern också betesmark för fjällbygdens renar.

Sörkörarna Sörkörare kallades de handelsresande bönder i bygden som på vintern, när isarna lagt sig, med häst och släde gav sig iväg till Mälardalen, främst Stockholm, för att göra affärer. Där sålde sörkörarna sedan skinn, hudar, träskedar, lärft av eftertraktad kvalitet, smör, fågel och renskött. Med sig på färden tillbaka kunde sörköraren ha spannmål, silver och exotiska lyxvaror som siden och kryddor. Hela sörkörarresan kunde ta två månader. Det låg en aura av fest och äventyr kring dessa sörkörarresor och många uppnådde ett ansenligt välstånd genom sina affärer. Andra misslyckades och blev ruinerade. Sörkörarna vidgade sina vyer och kunde berätta om livet ute i den stora världen.

Lo (Lynx lynx) Moarna i norra Anundsjö har ett rikt djurliv. Här finns de fyra stora rovdjuren: björn, järv, lo och – i varje fall tidvis – varg. Här häckar kungsörn, falk och uggla, trana, tjäder, orre, ripa och järpe och i vattendragen simmar bäver och utter. Här betar älg, rådjur och vildren. I gångna tider gjorde sig jägare goda förtjänster på viltkött och pälsverk här uppe.

Ödbergska Gården Ödbergska Gården, Örnsköldsviks Hembygdsgård, har en mer än 150-årig historia. Den uppfördes förmodligen på 1700-talet på ett hemman i Sörlungånger som på 1800-talet förvärvades av Johan Ödberg. Omedelbart efter köpingsbildandet 1842 förvärvade han flera tomter i bästa läge invid det blivande torget och dit flyttades denna timmerbyggnad, Lillgården, när Johan Ödberg tog itu med sitt stora nybygge, Träpalatset, som senare kom att bli Hotell Örn, köpingens och stadens medelpunkt innan stadshotellet och rådhuset byggts i början av 1900-talet. Ödbergska Gården drivs och ägs av Johan Ödbergsällskapet.

Rödräv (Vulpes vulpes) Moarna i norra Anundsjö har ett rikt djurliv. Här finns de fyra stora rovdjuren: björn, järv, lo och – i varje fall tidvis – varg. Här häckar kungsörn, falk och uggla, trana, tjäder, orre, ripa och järpe och i vattendragen simmar bäver och utter. Här betar älg, rådjur och vildren. I gångna tider gjorde sig jägare goda förtjänster på viltkött och pälsverk här uppe.

SM 1933

Bäver (Castor fiber)

Örnparken Örnparken i Örnsköldsvik påbörjades i slutet av 1800-talet och färdigställdes cirka 100 år senare. Den är influerad av tidens ideal ute i Europa, t.ex. tysk nybarock, boskégrottor och rikligt ornamentala blomsterbäddar. Sommartid ståtar parken med färggranna rabatter med utplanteringsblommor. I buskagen gömmer sig exoter som den blåskimmersilvriga sammetshortensian. Örnbassängen, huggen 1916 efter en skiss av Bruno Liljefors, omges av åldrande metergrova lönnar och lindar. Under våren färgas gräsmattorna av landets nordligaste dvärgvårlök. Lummiga blomsterbuskage har getts plats i parkens västra del, medan den östra delen domineras av en av landskapets största almar, nu 318 cm i omkrets. ”Paradisäpplelunden” är gemensam med nästa parkdel. De öppna blomsterparterren i Museiparken, med museet i fonden, ska helst njutas uppifrån. Här finns en rosenträdgård med skulpturen ”Darwins dagbok” från 1994 av Jörgen Nilsson.

Utter (Lutra lutra)

Skogshare (Lepus timidus) Moarna i norra Anundsjö har ett rikt djurliv. Här finns de fyra stora rovdjuren: björn, järv, lo och – i varje fall tidvis – varg. Här häckar kungsörn, falk och uggla, trana, tjäder, orre, ripa och järpe och i vattendragen simmar bäver och utter. Här betar älg, rådjur och vildren. I gångna tider gjorde sig jägare goda förtjänster på viltkött och pälsverk här uppe.

Linodling och redskap Under 1700- och 1800-talet var Norra Ångermanland, och Nätra socken( sydväst om Örnsköldsvik) i synnerhet, en förebild i hela landet inom linslöjden. Den stora linhanteringen i Nätra gav bygden välstånd och linet som odlades i Ångermanland ansågs vara bland det bästa i världen eftersom det kvalitetsmässigt ägde både styrka, finhet och längd. Det finaste linnet såldes av köpmännen i städerna men den stora tillgången på linne gav bönderna större utrymme för egen handel. Både sörköreriet och linnehanteringen hade en glansperiod under decennierna kring 1800. Försäljning av lärft utgjorde ett betydande inslag i sörkörarnas handel. Det sägs att det vid den här tiden fanns vävstolar i varje hus och 1827 såldes 170 000 alnar linneväv till ett värde av 100 000 riksdaler.

Kattuggla (Strix aluco)

Gene fornby Det var en gång en gård, en rik bondgård. Den låg längst en kust där bergen sträckte sig höga och havet var djupt. Den låg på en halvö i havet med en djup fjärd på insidan och rik skärgård på utsidan. Här bodde det en familj. De levde gott här och så hade de gjort i generationer. Du kan själv besöka gården. Strax utanför Örnsköldsvik, vid Bäckfjärdens strand, ligger den idag rekonstruerade järnåldersgården. Ungefär 500 meter därifrån, upp i skogen, ligger familjens gård gömd i sanden. På Gene fornby har du själv möjlighet att se hur livet kan ha tett sig på 500 talet.

Ekorre (Sciurus vulgaris)

Domsjö ångsåg Köpingen Örnsköldsvik kom att bli centrum i ett stort sågverksdistrikt som fick en blomstrande utveckling på 1870 — 90-talen. Ångsågen hade stor kapacitet och när man inte längre var beroende av älvarnas vattenkraft blev det möjligt att såga året om. 1865 anlades Domsjö ångsåg och sedan växte en rad ångsågar upp kring Örnsköldsviksfjärden. Örnsköldsvik blev huvudort för detaljhandel, undervisning och bankväsen.

KRONOTORP År 1909 beslutade riksdagen att i Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands län samt nedom odlingsgränsen i Väster- och Norrbottens län upplåta statlig mark för s k Kronotorp, med 50 års arrende- och skattefrihet och 2000 kr i bidrag till hus- och lagårdsbygge. Avsikten var att stimulera nyodlingen i skogslänen och att få tillgång till arbetskraft vid skogsarbeten, dikesgrävning och flottning. Sammanlagt omkring 3000 småbruk uppodlades fram till 40-talet, för det mesta under svåra och knappa förhållanden. En stor del av kronotorparhusen står fortfarande kvar. Ett särskilt stort ansvar vilade på kronotorparhustrurna, speciellt när männen gjorde dagsverken miltals från hemmet. Kvinnorna stod för skötseln av huset, lagården och djuren samt tillsynen av barnen.

Hägglunds buss Hägglund & Söner är den lilla snickerifabriken i Gullänget som utvecklades till en betydande verkstadsindustri som försett både flygvapnet och armén med flygplansdelar och bandvagnar. Det mångsidiga familjeföretaget grundades av Johan Hägglund 1899 och blev bolag 1922. Ägarna har genom åren varit öppna för nya idéer och anpassat sig till förutsättningarna. På 1930-talet var man inställd på busskarosstillverkning. När sedan bensin och diesel blev oåtkomliga under krigsåren satsade man på gengasaggregat. För att få stororder från Stockholms och Göteborgs spårvägar erbjöd man träkolsleveranser från kolugnar nolaskogs. När det var nödvändigt lärde man sig ny tillverkningsteknik. Äldste sonen Gösta, drivande kraft i företaget, hade som motto: ”Det dom kan göra söderut, det kan vi göra häruppe också!” Försvarsbeställningarna fortsatte efter kriget. Man producerade även tunnelbanevagnar. De tre kvarvarande Hägglundsföretagen är stora industrier i Örnsköldsvik och Mellansel och är några av de viktigaste arbetsplatserna där. BAE Systems Hägglunds, som är störst, är en av världens ledande tillverkare av stridsfordon men de tillverkar även andra former av bandfordon. Tillbaka

KRONOTORP År 1909 beslutade riksdagen att i Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands län samt nedom odlingsgränsen i Väster- och Norrbottens län upplåta statlig mark för s k Kronotorp, med 50 års arrende- och skattefrihet och 2000 kr i bidrag till hus- och lagårdsbygge. Avsikten var att stimulera nyodlingen i skogslänen och att få tillgång till arbetskraft vid skogsarbeten, dikesgrävning och flottning. Sammanlagt omkring 3000 småbruk uppodlades fram till 40-talet, för det mesta under svåra och knappa förhållanden. En stor del av kronotorparhusen står fortfarande kvar. Ett särskilt stort ansvar vilade på kronotorparhustrurna, speciellt när männen gjorde dagsverken miltals från hemmet. Kvinnorna stod för skötseln av huset, lagården och djuren samt tillsynen av barnen.

KOLARMON Tjärdalar och kolmilor var vanliga i skogsbygderna i äldre tid. Under de två världskrigen blev träkolet en viktig ersättning för stenkol och olja i fabrikerna och för uppvärmningen i städerna. Stora kvantiteter träkol fraktades på järnväg ner till Syd- och Mellansverige. Kolveden höggs och staplades i res på sommaren och hösten, mellan vårens flottningsarbete och vinterns avverkningar. Under vintern kolades och revs milorna. Det var ett ytterst grannlaga arbete att sköta milan så att den inte brann ner utan att ge kol. En van kolare kunde under ett lyckosamt år tjäna mycket pengar. Men arbetet var pressande med mycket nattvak och riskabelt arbete uppe på milans tak. Längs Sagavägen fanns många kolmilor, bl a vid Kolarmon mellan Västersel och Pengsjö.

Själevads kyrka Själevads kyrka hör till Själevads församling och är belägen på en höjd vid Moälven i Själevad, Örnsköldsviks kommun. 1998 utsågs den till Sveriges vackraste kyrka av tidningen Året Runts läsare. Från den åttkantiga kyrkan har man utsikt över Själevadsfjärden och Moälvens dalgång. Kyrkan är en populär vigselkyrka och har ett rikt musikutbud med många konserter under året och flera aktiva körer. Nuvarande kyrka började byggas 1876 och invigdes den 12 september 1880 av biskop Lars Landgren. Stilen är delvis nyklassicistisk med kolonnprydda gavlar liknande ett grekiskt tempel och med ett ljust och luftigt kyrkorum.

KOLARMON Tjärdalar och kolmilor var vanliga i skogsbygderna i äldre tid. Under de två världskrigen blev träkolet en viktig ersättning för stenkol och olja i fabrikerna och för uppvärmningen i städerna. Stora kvantiteter träkol fraktades på järnväg ner till Syd- och Mellansverige. Kolveden höggs och staplades i res på sommaren och hösten, mellan vårens flottningsarbete och vinterns avverkningar. Under vintern kolades och revs milorna. Det var ett ytterst grannlaga arbete att sköta milan så att den inte brann ner utan att ge kol. En van kolare kunde under ett lyckosamt år tjäna mycket pengar. Men arbetet var pressande med mycket nattvak och riskabelt arbete uppe på milans tak. Längs Sagavägen fanns många kolmilor, bl a vid Kolarmon mellan Västersel och Pengsjö.

Själevad hembygdsgård Hembygdsgården är belägen på en gammal fäbodvall. Mangårdsbyggnaden från 1860-talet kommer från Komnäs. Här finns härbre, torkbastu, smedja, loge, rundloge, bagarstuga, serveringsstuga, kornhässja, klockstapel och öppenplats för friluftsteater med scen.

VÅRTVÄTT Förr i världen – innan tvättmaskiner blev vanliga – tvättades bara smärre plagg under vintern. Men när ljumma vårvindar blåste tändes det under bykgrytorna och vinterkläder, ylle, mattor, vadmalsbyxor, bussaroner och sänglinne tvättades, borstades, bankades rena och hängdes upp mellan träden för att torkas för att sedan tas in till förvaring till hösten. Som bilden på bonaden såg det ut på många gårdar längs Sagavägen i april-maj.

Hampnäs folkhögskola Tankarna på en folkhögskola i norra Ångermanland tog fart 1908 och efter diverse turer och förslag på placering, startade den första vinterkursen med 32 manliga elever den 6 november 1910. Skolan förlades på Hampnäsudden vid Själevadssfjärden och fick namnet Hampnäs folkhögskola. Kurslängderna var 24 veckor, bestående av ämnena: religion, karaktärspedagogik, modersmål, historia, statskunskap, kommunalkunskap, nationalekonomi, geografi, naturlära, räkning, geometri, ritning, bokföring, välskrivning, sång, gymnastik och skogshushållning. Sommaren 1911 startade den första kursen med kvinnliga deltagare. Förutom en del av vinterkursens ämnen, tillkom vävning, sömnad och skolkök. Ett par år senare fick kvinnorna även tillträde till vinterkurserna. Den första skolbyggnaden var den som idag rymmer expedition och konferens. Kök, matsal och lärosalar på bottenvåningen, bostäder för elever och lärare på andra våningen. 1914 tillkom Huvudbyggnaden. 1927 byggdes en gymnastiksal. 1928 brann Huvudbyggnaden ned, återuppbyggdes snabbt och var klar 1929. 1935 byggdes Nygård för att tillgodose behovet på lärosalar, t.ex. fick ämnet kemi och fysik ett laboratorium. 1955 invigdes de nya byggnaderna Herrgården för elevboende och en ny gymnastiksal, medan den gamla inreddes till aula. Björnakojan sattes upp på 40-talet, och båthus och smedja tillkom under 90-talet.

Ångbåtar En bra hamn var en viktig förutsättning för att köpingen Örnsköldsvik skulle bli en framstående handelsstad. Tjära, trävaror, skinn och strömming var några av de varor, som skeppades med segelfartyg och senare ångbåt till andra delar av landet eller utrikes. Den reguljära ångbåtstrafiken i örnsköldsvikstrakten började med hjulångaren Norrland 1837.

Överhörnäs pälsvaruindustri I Överhörnäs har det funnits både räv- och minkuppfödning. Redan under första världskriget började man i Sverige importera blå-, vit- och silverräv. Pelle Linnblom, hemmansägare i Överhörnäs född 1865 och hans systerson John Hörnblad, född 1886, som var handelsman, var dom första, som tillsammans etablerade sig som rävuppfödare i Överhörnäs. Skinnindustrin har haft en dominerande ställning i Överhörnäsområdet. I mitten av 1800-talet började folk från bygden driva affärer med lappmarksprodukter. Så småningom börjad fler och fler skinnprodukter att tillverkas, såsom handskar, tofflor, mössor, västar och pälsar. I slutet av 40-talet fanns det ett 25-tal pälsfirmor i Överhörnäs. Bland dom var bla. Ester Lundkvist, sonsonen Kjell Lundkvist, Karl-Johan Söderlund och Albin Hörnell.

Timmerflottning Sedan slutet av 1600-talet har man flottat timmer i Sverige. Flottning eller timmerflottning var förr ett vanligt sätt att transportera timmer från skogarna i inlandet till sågverken, som ofta låg vid kusten. Timret fick följa med vattnet i älvarna och för att hindra att timret fastnade i stora anhopningar, brötar, fanns arbetare vars uppgift var att se till så timret kom fram. Dessa kallades flottare. Under 1800-talet expanderade sågverksindustrin kraftigt och flottningsverksamheten ökade. Ända fram till mitten av 1900-talet hade flottning av timmer stor betydelse för den svenska industrin så också i Örnsköldsvik med omnejd.

Må sågverk

UTSLÅTTERN Ända fram till 50-talet var åar och älvar flottleder. Med ett sinnrikt system av dammar behölls vårflodens vatten tills allt det timmer som avverkats under vintern passerat ner till kusten. Stränderna sattes alltså under vatten. Samma teknik användes också i de riksbekanta silesängarna i Rödvattnet. När vårfloden passerat växte det upp starr på stränderna. Korna åt det gärna och därför slog man och hässjade fodret. När vintern kom med tjäle, is och snöföre kördes starr och gräs hem till gården och blev ett uppskattat foderkomplement. Bilden visar hur slåtterkarlarna samlat gräset i s k dyssjor på torrare ställen. Liarna var försedda med krag som gjorde det möjligt att flytta starren från vattensjuka ställen till torrare. Där tjvittades den (glesades ut) så att den lättare torkade.

Milstolpar I Sverige användes milstenar från 1649 års Gästgivarordning till 1890-talet för att markera avstånd längs landsvägar och senare häradsvägar. Genom stormaktstidens ökande centralförvaltning och ökande resande, hade belastningen på allmogens skjutsplikt nått outhärdliga nivåer och en lindring måste till. Det skedde genom att Kronan införde (och strikt tillämpade) traktamenten och resepenningar till sina ämbetsmän, vilket i sin tur skapade behov av kunskap om avstånd i landet. Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring. Milstolparna är oftast försedda med kunglig krona och monogram, miltalet (1 mil – 1/2 mil – 1/4 mil), Landshövdingens namn samt ibland även årtalet. Milstolparna placerades oftast i fundament (postament) av kallmurad sten.

Liten blåklocka (Campanula rotundifolia)

Gatkamomill (Matricaria suaveolens)

Norrlands yllefabrik

Kattfot (Antennaria dioca)

Moliden dansbana

Gigg

Liten grå

Vagnsboden Överallt längs Sagavägen kan man hitta växter som spritts av vagnshjul och hästhovar, som kattfot, renfana, gatkamomill och blåklocka. De kan fortfarande ses på gästgiveritomten på samma platser där de alltid vuxit.

Mellansel tingshus År 1912 utfärdade länsstyrelsen i Härnösand en kungörelse som uppdrog till Nätra tingslags byggnadsstyrelse att i närheten av Mellanseles järnvägsstation uppföra ett tingshus. Detta skulle rymma ett arkiv och några få celler. Verksamheten vid tingshuset i Mellansel varade inte längre än till 1930. En omorganisation av domsagorna i Ångermanland gjordes. Nätra domsaga sammanslogs med Själevads och Arnäs domsaga. Vars namn ändrades till norra Ångermanlands domsaga, med säte i Örnsköldsvik. Invigningen av tingshuset ägde rum 26 augusti 1918. Byggnadskostnaderna blev 67 386 kronor och 11 öre. 1934 köpte EFS förbundet tingshuset för 15 000 kr. Det har sedan dess drivits som folkhögskola

PENGSJÖ GÄSTGIVERI Sagavägen är en uråldrig samfärdsled från fjällbygderna till kusten. Till en början var den en ridstig och kärrväg för människor och varor. Mycket av det gods som sörkörarna förde med sig söderut hade först transporterats från fjällbygderna och inlandet. Så småningom inrättades gästgiverier längs vägen, där forkarlarna kunde få mat, vila och sköta om sina hästar. Gästgiveriet i Pengsjö hade bl a en stor matkällare, vagnslider, och stall för många hästar och giggar, tidaholmare och andra vagnar. I övervåningen av vagnslidret fanns den s k expresskammaren där kuskarna kunde övernatta. Huvudbyggnaden revs först i början av 60-talet.

Stenvalvsbron i Norrböle Stenvalvsbron i Norrböle stod färdigbyggd 1922 och skulle ersätta den gamla träbron som gick över ån på samma plats som den nuvarande stålbron är placerad. Denna väg är den äldsta vägen till Bredbyn. Stenvalvsbron var även på den tiden en beprövad byggmetod och den har använts sedan 1700-talet. Bron är byggd i granit och arbetarna fick under byggandet betalt per tuktad sten . Man fraktade stenen från Mosjöberget under vintertid med häst och släde.

Mellansel station Mellansel järnvägsstation stod färdig 1 november 1892. Setterstrand fick tjänsten som förste stationsmästare. Vintern 1893 sjönk temperaturen ner till 43 minusgrader. Inomhus var det 10 minusgrader i sovrummet. Orsaken var att man hade byggt med timmer som inte hade torkat. Hela byggnaden tätades den kommande sommaren. Järnvägshuset är än i dag en stor prydnad för Mellansel.

Vårdkasen på Antarsberget De flesta forntida vårdkasar har ruttnat eller bränts upp. I Ångermanland finns dock ett undantag nämligen vårdkasen på Antarsberget i Anundsjö. En tänd vårdkase var en signal som varnade för annalkande fara vid ofred. Parkeringsplats finn intill stigen som leder till Antarsberget. Upp efter stigen kan man läsa sagor och även möta sagofigurer. Uppe vid vårdkasen möts man av en fantastisk utsikt. Där finns även bänkar som man kan sitta på och äta sin medhavda matsäck.

POSTBUSSEN Postverket öppnade efter första världskriget en linje mellan Örnsköldsvik och Åsele. Verket åtog sig också snöplogning på sträckan. Efter vägen till Åsele fanns poststationer i de större byarna. De mindre byarna hade istället postväska. Den kunde chauffören genom ett öppet fönster lätt haka fast på en stolpe. På återvägen hämtade han lika behändigt den väska som byborna under dagen tömt och sedan återfyllt med avgående post från byn. Systemet fungerade oklanderligt i flera decennier. Även andra trafikbolag hade person- och godstrafik på sträckan. Många av bussarna hade tillverkats vid Hägglunds fabrik i Gullänget. En enkelresa Seltjärn – Örnsköldsvik kostade på 30-talet inte många kronor.

Styvmorsviol

SOLBERGS KYRKA Kyrkan i Solberg uppfördes 1915 – 17 efter en ritning av stockholmsarkitekten Otar Hökerberg. Han anknöt till byggnadsstilen i de norska stavkyrkorna, men använde också samiska stildrag, bl a det nerdragna taket som i lappkåtorna. Tomten till kyrkobygget donerades av Mo och Domsjö. När kyrkan byggdes pågick första världskriget och det var brist på metaller. Den fick därför inte sin klocka förrän 1920. Altarreliefen gestaltar bibelorden ”Kommen till mig i alle som ären betungade”. Figurerna symboliserar folk från bygden: skogsarbetare, småbrukare, kvinnor, barn och samer. Reliefen är gjord av träsnidaren Holger Persson från Sollefteå.

Anundsjö hembygdsgård Anundsjö Hembygdsgårds mangårdsbyggnad är från 1724. Den flyttades från Långsele by är 1939. På hembygdsområdet finns loge, sexkantig flottarkoja, slåtterstuga, fäbodstuga, häbren, tiondelada, skvaltkvarn, kornhässja, vindspel och burstuga. En bagarstuga öppen för allmänheten är av senare datum.

Peter Artedi Peter Artedi(även Petrus Arctaedius)född 27 februari 1705 i Norrmesunda Anundsjö död genom drunkning Amsterdam 27 september 1735. Som liten pojke var han road av att fiska. Det var då han upptäckte att inte alla fiskar var lika. Så redan som barn väcktes hans intresse för studier om fiskar. Peter Artedi är idag känd som den förste moderna forskaren inom iktyologin (fiskvetenskapen). Hans verk blev på grund av hans korta levnad utgivna postumt genom hans gode vän Carl von Linnés försorg.

PSALMTONER – Var jag går i skogar, berg och dalar – är ett citat ut Sions toner. I norra Anundsjö var det innan kyrkan i Solberg byggdes många mil till sockenkyrkan i Bredbyn. Människor i skogsbyarna samlades därför ibland för predikan, bön och psalmsång i hemmen, skolor eller bönhus. Det ordnades också missionsfester, bl a i Järvberget. De här religiösa aktiviteterna blev vanligare från mitten av 1800-talet, då det tidigare förbudet mot religiös verksamhet utanför kyrkan upphävdes.

Solur Ett solur är ett instrument för att mäta tid utifrån hur solen (eller skuggan som uppkommer av densamma) förflyttar sig under dagen. Om urtavlan har timgradering skall tolvstrecket ligga i norr. Soluret är sannolikt det äldsta av alla astronomiska instrument, var bekant i Kina redan omkring 500 f.Kr. I sin enklaste form består det av en plan horisontell yta på vilken har placerats en vertikal stång, ibland med genomborrad spets.

Anundsjö kyrka Den första kyrkan i Anundsjö uppfördes under första delen av 1200-talet och stod möjligen kvar under 1500-talet. Den nuvarande kyrkan är daterad till år 1437. Åsikterna om när den befintliga kyrkan stod färdig går isär. Någon säker dokumentation står inte att finna. Kyrkan ligger på sluttningen ned mot Anundsjön. Kyrkans arkiv finns bevarade med en dopbok från 1688 samt en husförhörsbok från 1726. Efter den senaste restaureringen återinvigdes kyrkan den 18 februari 1979 av dåvarande biskopen i Härnösand Bertil Werkström.

Anundsjö klockstapel och sockenvapen Klockstapeln är en imponerande byggnad i sig. Den uppfördes 1759 av Per Zakrisson i Kubbe. Per Zakrisson, 1723-1780, var bonde i Kubbe Anundsjö och känd som snickare, snidare, smed och mekaniker, men främst som allmogebyggmästare. Framför klockstapeln står en minnessten över Per Zakrisson. Den restes 1959 vid 200-årsfirandet av stapelns tillkomst. Klockstapeln består av tre huvuddelar. Underdelen – som inrymmer själva klockbocken – är utvändigt klädd med grova, tjärade spån. I mellandelen – där klockorna är upphängda – finns ljudöppningar. Överdelen – den lökformade kupolen – är klädd med tunna spån och skild från mellandelen av utrymmet för stapelns urverk och urtavlor.

MÄSTAREN I ANUNDSJÖ Erik Andersson var en bonde från Dalarna, som efter bekantskap med en välkänd vandrande förkunnare lämnade sin gård och familj för att välja en liknande bana. Till Anundsjö kom han 1914 tillsammans med en skara anhängare eller lärjungar, de flesta kvinnor. De fick disponera två torp, ett i Järvberget och ett i Storsjö. Andersson kallades Mästaren och hans förkunnelse grundades främst på Jesu Bergspredikan och bestod mestadels av längre utläggningar och resonemang. Böner och psalmsång förekom inte.

Anundsjösöm Anundsjösöm är en mönster och broderiteknik med stiliserade blommor och blad som skapades av Brita-Kajsa Karlsdotter. Broderiet är mycket fritt och mönstret framträder med en naturlig livfullhet och klarhet. Broderas oftast i rött på vit bomull. Stygnet sömmas med dubbel tråd, och bygger på att nålen vänder tillbaka med små små stygn på baksidan och upp mellan trådarna på framsidan. På torget i Bredbyn har man rest en staty till minnet av Brita-Kajsa Karlsdotter. Statyn heter ” Nål och tråd”, konstnär Åke Lagerborg. Brita-Kajsa föddes 7 november 1816 i Storsele, hennes dödsdag inträffade den 24 november 1915 och i januari 1916 vigdes hennes stoft till sista vilan. Vid 24 års ålder gifte hon sig med Olof Nilsson. De fick 11 barn. Hennes liv blev strävsamt och det berättas att på slåttern såg man henne ofta bära ett barn på ryggen. Det var på äldre dar som hon började att brodera och hon skapade då sitt mönster från naturen. Hon använde efsingar, den tråd som blev kvar när vävar klipps ner. Hennes alster och sömnteknik är idag vida känd.

Gammelgården i Myckelgensjö Gammelgården i Myckelgensjö från 1600-talet är belägen söder om landsvägen mellan Bredbyn och Junsele. Abraham Hulphers som gjorde en resa genom Ångermanland skrev: ”Landvägen stannar i denna socken, så ingen färdväg går härigenom. Varför de sällan får besök av resande”. Gammelgården i Myckelgensjö är en av Norrlands bäst bevarade bondgårdar på ursprunglig plats med 28 byggnader: mangårdsbyggnad, förmånsstuga, fähus, linhus, kolhus, kornbastu, saltpeterlada… När du stiger in genom grinden förflyttas du minst 100 år tillbaka i tiden och i väggarna finns generationers slit. Om hur livet levdes då kan guiden berätta. På gårdsplanen betar geten Gullspira och hennes killing och i Gammelgårdens sommarcafé serveras gott kaffe och hembakat bröd. Delar ur filmerna ”Barnen från Frostmofjället”, ”Träpatronerna” och ”Nybyggarland” har spelats in här.

SOLBERGS SKOLA Folkskolans Läsebok blev ett av de läromedel som utarbetades för den allmänna folkskola som enligt en lag från 1842 skulle finnas i varje socken. Läseboken var ett ambitiöst försök att ge eleverna allmänna kunskaper om vårt lands historia, geografi, växt- och djurliv. De skulle bli goda medborgare genom att ”lyssna till den granens susning”. Det tog lång tid att till fullo genomföra folkskolereformen – och när det skett hade avfolkningen av landsbygden redan börjat. Kring 1945 fanns över tio skolor i övre Anundsjö, omkring 50 år senare var bara Solbergsskolan kvar. Och nu ligger skolgården öde och de få barnen i Solberg får åka skolbil de fyra milen ner till Norrflärke-skolan.

Skogsfigurer

Läsebok

CARLSSON & NILSSON I mitten av 1800-talet försvann det gamla förbudet mot s k landsköp. Det innebar att det nu blev tillåtet att starta affärsverksamhet av olika slag också utanför städerna. Den svenska lanthandeln föddes nu. På 40-talet fanns det ett halvdussin butiker i Solberg och dessutom slaktare, skomakare, skräddare, bagerier, kafeer, smed, taxirörelse samt fjärdingsman, faktor, kronojägare, sjuksköterska. Läkare kom en dag i veckan. Solberg var helt enkelt norra Anundsjös centrum och folk i småbyarna kunde i de flesta fall få vad de behövde i byn. Nu finns bara en butik kvar.

Lupin

Flottarhatten i Hälla

KRAFTVERK I TJÄLSBYN Elektrifieringen av Sverige tog fart i början av 1900-talet. De flesta elverken var lokala och drevs av ånga. I Tjälsbyn, norr om Solberg, skapade en driftig bybo, Daniel Levander, på 20-talet ett elverk som försåg byn med elström. En bäck dämdes upp, turbin och generator installerades. Byborna fick använda lågwattslampor och begränsa sig till bara en spisplatta per hushåll.

Flottarminnen

Hälla Café

Bärkorgar

Timmertransport förr och nu

Välkommen till Hälla

Lantgård

Lupiner

Viste från 1700-talet

Tunnbrödsbakning Gammalt recept på Tunnbröd: (räkna c:a 1 lit mjölk till 1 kg mjöl) 5 liter mjölk, 2,5 kg vetemjöl, 2-2,5 kg kornmjöl, 1 pkt jäst (ev 1/2 paket hjorthornsalt). Degen ska jäsa över natten (c:a 6-7 timmar) i svalt utrymme. Före gräddning kavlas degen ut tunt och med en kruskavel blir ytan lagom ojämn. Tidigare generationer hade oftast en egen bagarstuga på gården, som de bakade tunnbröd i. Eftersom tunnbröd behöver mycket värme fick man börja elda i ugnen redan dagen före man skulle baka. Detta för att hällen skulle vara riktigt varm.

Kornhässja När man skulle skörda kornet, slog man det med lie och band ihop till lagom stora kärvar. Därefter drog man upp kärvarna i kornhässjan med block för att torka. Efter att kornet torkat, tog man ner det, tröskade och sedan kunde man mala och baka bröd. I jämförelse med torkning på slag (liggande på marken) är torkning på hässja mindre känsligt för regn, då det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för de underliggande lagren.

Norrflärke fäbodar Norrflärke fäbodar, som anlades omkring år 1750, ligger cirka tre kilometer söder om Pengsjö by efter väg 348 mot Åsele, längs Sagavägen. Under den tid som fäbodlivet levdes i full utsträckning var det i Norrflärke rätt livligt; 7-8 fäbodjäntor och lika många småpojkar som getare. ”Buffrandet”, färden till fäboden bestod i att både kreatur och människor gick till fots den cirka tre mil långa vägen. Fäbodjäntornas arbete bestod i att mjölka korna, ta vara på mjölken, separera (skilja grädde och skummjölk åt), kärna smör, göra ost och koka mesost. Getarna skulle följa korna ut i skogen för att söka föda och se till att inget djur gick vilse. År 1950 var sista året denna verksamhet pågick i ”Klocken”. De sista fäbodjäntorna var Anna jonsson, 1890 – 1976 och Kristina Svensson, 1890 – 1963. Båda var ogifta och från Norrflärke. I dag finns vissa hus kvar och de används vid älgjakt och bärplockning.

Norrflärke ängslador Ängsladorna i byn är länets största ladlandskap och tillika det mest kända. Antalet lador uppgår till cirka 70. Vissa av ladorna har stått sedan 1700-talet.Den norrländska ladan är utrotningshotad. Samtidigt är det norrländska odlingslandskapet med dess bebyggelse unikt. Under åren 1990 – 1996 upprustades drygt hälften av Norrflärkes ängslador genom ett bidrag från Länsstyrelsen. År 2002 hedrades Norrflärke ladlandskap med Svenska Hembygdsförbundets Byggnadspris.

Höbärgning

Mjölkbrygga Mjölkbryggor fanns i alla byar ute på landet. Flera familjer kunde dela på en brygga. Varje familj hade ett eget nummer på mjölkkrukan, t ex 1411. Kväll och morgon mjölkade man korna och varje morgon ställdes krukan/krukorna ut på bryggan. Sedan kom mjölkbilen och hämtade mjölken för att köra till Mejeriet. Där gjordes ost och smör och en del av mjölken såldes i butikerna. På kvällen åkte mjölkbilen tillbaka och då lämnades de tomma krukorna tillbaka tillsammans med de varor som man beställt från mejeriet. Krukorna var då fyllda med ”separerad” mjölk, som användes till att ge kalvarna.

Lie och räfsa Lien använde man förr för att slå hö , diken och och åkanter. Räfsan hade man för att samla ihop höet.

Smörkärna och mjölkspann Smörkärnor finns i varierande storlekar. Den består vanligen av ett upprättstående öppet laggkärl i trä med större diameter upptill än nertill. En lagg är ofta förlängd och utformad som lyft/bärhandtag. Till kärnan hör en stötare bestående av en rundstav som i nederändan kan ha ett enkelt kors, ibland omslutet av en flätad krans av vide eller rotvirke. Kärnan fylls till högst en tredjedel med tjock grädde som genom stötarens upp och nerrörelse övergår till smör respektive kärnmjölk.

Myrhus vid Tjälmyran Någon gång på 1700-talet började Norrflärkeborna att torka myra * vid Tjälmyran. På hösten eller vintern togs myran upp i stora klumpar. Den fraktades till myrhusen, som låg vid kanten av myren. På våren hackades den sönder och breddes ut. Under tiden fick man röra i den flera gånger, så den torkade. När myran torkat forslades den in i myrhusen för att på vintern köras hem till gården där den användes som mycket fint strö i kalv- och fårkättar, även hos hästar, kor och grisar. Sedan början av 1970-talet torkas ingen myra men en del av husen har renoverats och bevarats. * Myra är ett dialektord för torv

En sann björnhistoria Under åren 1860-1865 härjade en slagbjörn i byn Kubbe och i skogarna däromkring. Ett 70-tal kreatur blev rivna och bönderna försökte på många sätt skrämma bort björnen. För att skydda kreaturen, som på somrarna vistades på fäbodvallen och gick på bete i skogen, fick unga flickor och pojkar följa med som getare. Till skydd för björnen hade de bockhorn och näverlur. Karlarna i byn hade dessutom borrat hål i några träd och laddat med krut som de vid lämpliga tillfällen tände på. Man trodde att björnen skulle bli skrämd av smällen. I Kubbe kallades det för ”att gå å jäge”. Björnen var inte lättskrämd. Det berättas att en kvinnlig getare, ”Mårtens Kajsa Stina”, gick före sina kreatur på väg genom skogen till fäbodvallen. Hon arbetade efter vägen med att skala barken av rönnkvistar och var inte tillräckligt uppmärksam. När hon kom fram till fäboden saknades den ko som gått sist. Det visade sig, när man gjorde en närmare undersökning, att björnen legat bakom en sten intill den stig Kajsa Stina gått med kreaturen. Där väntade han tills alla gått förbi och rev den sista kon i raden. Bondmoran Annika Mårtensson, maka till ”Färben”, lämnade sina fem kreatur ensamma en höstkväll när de befann sig på ett öppet område endast ett par hundra meter från fäbodvallen. Eftersom det var så nära trodde hon att de var trygga för påhälsning av björnen. Två av kreaturen blev ända rivna och juvret på en tredje blev sönderrivet. När bonden Håka-Jons tjur en kväll kom hem hade han handdjupa revor i ryggen som minne av möte med björn och måste slaktas. Ol Ersson, en av byns bönder, hade sju kor. Vid sommarens slut hade björnen slagit alla utom en. I sin nöd for han till Gideå och stal en vit fjällko. För att inte brottet skulle uppdagas målade han svarta ”rosor” på kon men när det regnade rann färgen av och han upptäcktes. Han dömdes till spöstraff vid Anundsjö Kyrka. Vid ett tillfälle timrade man upp väggar kring en kviga och placerade en stor björnsax i öppningen för att fånga björnen. Tyvärr anade björnen argan list och klättrade över timmerväggen. På samma sätt tog han sig ut ur buren med kvigan. År 1865 hade tålamodet hos bönderna tagit slut och man beslöt att vidta åtgärder för att skjuta björnen. Två björnjägare med hundar från Åsele tillkallades då man trodde, att björnen låg på ”brott”, alltså lagt sig för vintervila. Vid hundarnas ankomst gav sig björnen iväg med hundarna efter. Dessa återvände dock snart vilket enligt björnjägarna berodde på att björnen ätit så mycket före vintervilan att spillningen fått så stark lukt att hundarna inte kunde spåra honom. Av björnens spår kunde man dock så småningom lokalisera hans vinterlega söder om Hädanbergs by och efter nyår sände man åter bud efter björnjägarna. Förutom de två från Åsele deltog kronojägare Lindqvist från Bredbyn, försedd med gevär, samt bonden Olof Eskilsson från Hädanberg som hade björnspjut på träskaft. När björnen gick lös rusade den mot Eskilsson som missade stöten med björnspjutet. Björnen bet i stället över spjutskaftet mellan Eskilssons händer. Eskilsson klarade sig tack vare att en av jägarna från Åsele kunde skjuta ner björnen i samma ögonblick. Det blev fest i byarna när det blev bekant att björnen var fälld. Man hade i allmänhet trott, att det rörde sig om flera björnar men senare revs aldrig några kreatur i bygden. Den fällda björnen inköptes av Jonas Österlund från Vattugården. Han lastade den på en släde, lade ett täcke över björnen och körde omkring i bygden och förevisade den. Det kostade 25 öre att få dra täcket av björnen och ta sig en titt på den. Österlund gav sig av ända upp till Umeåtrakten med den skjutna björnen. Vid framkomsten till Umea började vårsolen göra sitt med påbörjad förruttnelse och stank, varför polisen ingrep och stoppade vidare förevisning. Såväl det omtalade björnspjutet som björnsaxen finns fortfarande kvar. Björnspjutet finns i hembygdsgården i Bredbyn och björnsaxen i Kubbe/Norrflärke Bygdegård.

Selkrok Per Zackrisson, Kubbe, var vida berömd för sin snickarkonst. Han är känd för att ha byggt bl a klockstaplarna i Bredbyn och i Nordmaling. I Kubbe lever minnet fortfarande kvar av ”Per Zakers” genom härbret och jordkällaren och de många historier, som finns om honom. Selkroken var en del av hästens seldon. ”Per Zakers” selkrok är ett mästerverk. Idag ägs originalet av en privatperson i Örnsköldsvik.

Kalvskinnsdomen Den äldsta handlingen i Kubbe bykista är den s k kalvskinnsdomen, en lagmansdom från år 1443. Storleken är 23 x 13 cm, 20 rader. I mer än 500 år har den legat hopvikt i en liten trälåda med byamännens bymärken inristade på locket. På Riksantikvarieämbetets inrådan ligger den numera utbredd i en liten låda med glaslock för att skyddas från tummande och nötning.

Per Zakers häbbare ”Per Zakers häbbare” är ett förrådshärbre som var gemensamt för hela byn. De byggdes år 1749 och kallades ”sparhäbbar”. Byns jordbrukare deponerade säd från ”goda år” för att ha till hands vid eventuell missväxt. ”Per Zakers källarn” byggdes år 1750 och är en välbevarad jordkällare som används ännu idag. Källarvalvet är byggt av natursten från vattugårdsberget.

Märta Stina Märta-Stina Abrahamsson var släkt med Britta-Kajsa Karlsdotter, som skapade den så kallade Anundsjö-sömmen. Märta-Stina föddes år 1825 i byn Kubbe i Ångermanland. Hon dog 1903, 78 år gammal. Hon var ogift och som ” gammelstinta ” bodde hon kvar på hemgården. Hon var fattig men försörjde sig själv genom att sticka och sälja de arbetskläder, vantar, fälltäcken med mera, som hon tillverkade.Hon var långt före sin tid med sin stickning med både kvalitet och konstnärlighet.

Radbygård i Kubbe Namnet Kubbe kommer från det ursprungliga Gubo eller Gubbo, som betyder ”gudomlig boplats ”och är en av de allra äldsta byarna inom Anundsjö. Byn har funnits sedan minst 1400-talet och gör anspråk på att vara Sveriges längsta radby. Gårdarna byggdes i rad nedanför berget för att spara dyrbar åkermark, därav uttrycket radby. Fortfarande lever många gamla traditioner kvar nästan likadana som på 1500-talet. Att tända marschaller på juldagsmorgonen är en av dem. Sedan några år tillbaka, pryder marschaller hela den en mil långa vägen från Kubbe till Bredbyn för att vägleda julottebesökare, som ska till Anundsjö kyrka.

Sveriges längsta radby Namnet Kubbe kommer från det ursprungliga Gubo eller Gubbo, som betyder ”gudomlig boplats ”och är en av de allra äldsta byarna inom Anundsjö. Byn har funnits sedan minst 1400-talet och gör anspråk på att vara Sveriges längsta radby. Gårdarna byggdes i rad nedanför berget för att spara dyrbar åkermark, därav uttrycket radby. Fortfarande lever många gamla traditioner kvar nästan likadana som på 1500-talet. Att tända marschaller på juldagsmorgonen är en av dem. Sedan några år tillbaka, pryder marschaller hela den en mil långa vägen från Kubbe till Bredbyn för att vägleda julottebesökare, som ska till Anundsjö kyrka.

Radbygård Namnet Kubbe kommer från det ursprungliga Gubo eller Gubbo, som betyder ”gudomlig boplats ”och är en av de allra äldsta byarna inom Anundsjö. Byn har funnits sedan minst 1400-talet och gör anspråk på att vara Sveriges längsta radby. Gårdarna byggdes i rad nedanför berget för att spara dyrbar åkermark, därav uttrycket radby. Fortfarande lever många gamla traditioner kvar nästan likadana som på 1500-talet. Att tända marschaller på juldagsmorgonen är en av dem. Sedan några år tillbaka, pryder marschaller hela den en mil långa vägen från Kubbe till Bredbyn för att vägleda julottebesökare, som ska till Anundsjö kyrka.

Flottning efter Kubbeån Flottning efter norra Anundsjöån har pågått från 1820 -talet fram till omkring 1946 – 1947. Idag är ån en populär kanotled.

Jägerlappen

Åsele kommunvapen

Åsele tingshus

Skog och smide

Den gamla bron över Ångermanälven

SJ´s gamla vattentorn i Vilhelmina 1916 fattade riksdagen principbeslut att hela Inlandsbanan skulle byggas färdig. Det vill säga även delen Volgsjön – Gällivare. På sträckan Volgsjön – Storuman – Sorsele började arbetena vid Volgsjöfors och Vilhelmina, hösten 1916. Efterhand som banan färdigställdes öppnades den för allmän trafik: – Volgsjön – Vilhelmina 16 februari 1918. – Vilhelmina – Storuman 15 november 1923. I samband med byggandet av Inlandsbanan anlades även vattentorn för förvaring av vatten som med hjälp av vattenhästar fylldes på de ånglok som trafikerade järnvägen.

Tingshuset i Vilhelmina Folkskolan och tingshuset blev representanter för Vilhelminas steg från kyrkstad till Municipalsamhälle, år 1917, vilket innebar att Vilhelmina fick vissa stadsrättigheter. Byggnadsnämnden fann det viktigt att tingshuset skulle få ”ett storslaget och stilenligt läge inom municipalsamhället”. Tingshuset uppfördes 1919-1920 och ritades av arkitekt Nils Nordén från Umeå. Huset har fornnordiska stildrag, särskilt i det detaljrika burspråket ovanför entrén som krönts med drakhuvuden. Tingshuset byggdes av ortens yrkesmän och visar en byggnadsteknik som krävde mycket stor hantverksskicklighet.

Maj i skolparken

Minneskors Anna Larsdotter, 1746-1828, änka efter järnarbetaren och smeden Lars Andersson, vandrade med sin son Anders Larsson, 1777-1848, från Mora till Nästansjö för att återfinna Nils Nilsson och dennes barn ”som hon kände från sina unga år”. Både Anna Larsdotter och hennes son var väl hemmastadda i smideskonsten och hade god kännedom om allt sådant som hörde järnhanteringen till. Redan vid anläggandet av byn Nästansjös hade man lagt märke till att på botten i Nästansjö och på flera ställen i sluttningarna invid byn fanns myrmalm i mindre mängd. Anders Larsson och hans moder Anna smälte malm till järn ur myrmalmen och smidde järnräcken, beslag och annat smide som finns att se i Vilhelmina kyrka. Minneskorset förvaras på Vilhelmina Hembygdsmuseum.

Vilhelmina kyrkstad Kyrkstäder är i huvudsak en norrländsk företeelse som på vissa platser kan ha rötterna ända ner i medeltiden eller 1600-talet. Kyrkstäder var här förr en nödvändighet eftersom socknarna kunde vara enorma till ytan. Vilhelminas kyrkstad uppstod på 1840-talet då ett område på prästbordets mark, strax nedanför Kyrkberget, avsattes för kyrkstadsbebyggelse. Här gick ofta flera bönder samman och uppförde en gemensam stuga där då varje hushåll, eller hemman, fick dispositionsrätt till en eller ett par kammare. Ofta fick de olika kamrarna och stugorna namn beroende på varifrån ägarna kom, exempelvis Råselestugan, Nol-om myr´n-kammaren, Hacksjökammaren o s v. Den stuga som uppfördes sist lär ha byggts på mitten av 1890-talet. Nordost om kyrkstan placerades kyrkstallarna. Ända fram till mitten av 1800-talet fanns det bestämmelser om att man måste infinna sig till vissa gudstjänster, men trots närvarotvång så upplevde nog de flesta kyrkhelgerna som lustfyllda avbrott i den annars ganska så enahanda och arbetsfyllda vardagen. Förutom deltagandet i gudstjänsterna gav vistelsen på kyrkplatsen många tillfällen att få träffa vänner och bekanta, vilka friskt delade med sig av nyheter och skvaller från andra byar och socknar. Mellan kyrkhelgerna skulle kyrkstugorna vara låsta och tillbommade, vilket det fanns stränga regler om. I slutet av 1800-talet kom man emellertid att frångå denna princip och allt oftare började stugorna bebos permanent. Framför allt var det tillresta och egendomslösa som bosatte sig i kyrkstugorna. Detta ledde i sin tur till att olika affärsidkare såg en möjlighet att etablera fasta affärsinrättningar i kyrkstaden. Vilhelmina kyrkplats började förvandlas till ett samhälle. Så kom då den ödesdigra dagen när mer än halva kyrkstaden brann ner till grunden. Det var på morgonen den 5 september 1921 som elden började i en av stugorna söder om Storgatan. I de gamla timmerväggarna fick elden snabbt fäste och spred sig i en rasande fart från hus till hus. Med tiden började de kvarvarande kyrkstugorna på den norra sidan om Storgatan att förfalla och någonting måste göras om den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skulle kunna räddas åt eftervärlden. På 1960-talet började därför Vilhelmina kommun att köpa in de gamla husen för att få till stånd en restaurering, vilken blev klar 1975. Från att enbart ha fungerat som privatbostäder och affärslokaler etablerade man nu även rumsuthyrning för tillfälliga övernattningar.

Minnessten över Johan Zacharias Bång Johan Zacharias Bång (förebild för Sven Dufva i Fänrik Ståhls Sägner) Sven Duva var namnet som Runeberg gav den svenske hjälten som stred så tappert vid Virta bro. Han hette egentligen Johan Zackarias Bång och föddes 1782 i Österbotten i nuvarande Finland. På den tiden var det fortfarande svenskt. Zackarias var skomakargesäll och 1808-1809 blev han inkallad i kriget mot Ryssland. Mest känd är han för att han på Virta bro ensam höll tillbaka Ryssen. Dikten slutar med ”.. hans bröst var träffat av ett skott, han hade rent förblött.” I verkligheten så levde han flera år till innan han slutligen begravdes på kyrkogården i Vilhelmina. Krigets vindar förde honom till Umeå och mötet med den äventyrliga Magdalena Baudin som han gifte sig med. De bosatte sig i Lycksele och fick där två barn. I Lycksele arbetade Bång som skomakare men hans hetlevrade temperament orsakade problem och de blev utkastade ur staden. Familjen begav sig upp längs Malgomaj och fjällvärlden där de tillslut stannade hos lappen Bengt Andersson. Bång uppförde en enkel kåta intill Anderssons viste och de hjälptes åt med uppehället genom att fiska öring i sjön. Sitt vilda leverne i Lycksele blev han aldrig kvitt och därför fick han avslag varje gång han sökte rättighet att få bygga sig en ordentlig bosättning intill Andersson. Bångnäs blev alltså inget annat än en tillfällig lösning för Johan Zackarias, han fick istället efter otaliga avslag tillslut bosätta sig i ett enkelt hus i Fjällboberg. För att tjäna sitt uppehälle fick nu Zackarias med jämna mellanrum åka ner till Umeå för att arbeta som skomakare. Bång var alltid ordentligt klädd och söp sällan. Men ända in på gamla dagar kunde han bli fullständigt vild och gå bärsärkargång om någon förde kriget på tal. Johan Zackarias Bång var hetlevrad in i det sista och han dog 12 april 1845. Byborna lär ha blivit förvånade då kyrkoheden i sitt långa begravningstal berättade om alla de kända fältslag där Bång visat sina hjältetakter. Det står Johan Zackarias Bång på gravstenen och nu vet du att det är hjälten Sven Duva som vilar där under en asp på kyrkogården i Vilhelmina.

Vilhelmina hembygdsmuseum Museet är inrymt i den gamla sockenstugan från 1890-talet. Byggnaden uppfördes efter slöjdaren P A Edmans ritningar och lär vara en av länets bäst bevarade sockenstugor. Under de första 50 åren fungerade byggnaden som sammanträdeslokal för olika möten, kommunalhus, skola, lärarbostad och skolhem. Här anordnades också bröllop och andra typer av kalas. I samband med folkskolans 100-års jubileum 1942 insamlade den dåvarande hembygdsföreningen ihop ett stort antal gamla bruks-föremål och fornfynd ute i kommunen till en utställning man lät kalla ”Forntid – Nutid – Framtid”. De många värdefulla föremålen kom sedan att utgöra grundplåten till ett permanent museum i sockenstugan, vilket invigdes sommaren 1943. Utställningarna som nu visas presenterar bygdens historia från forntid till nutid och speglar framför allt självhushållets tid bland nybyggare och samer.Bland de många förhistoriska föremålen kan nämnas en nästan 2000 år gammal träskida samt glaspärlor från 700-talet. I museets magasin och arkiv finns även många värdefulla dokument och fotografier.

Vilhelmina kyrka De första grundstenarna till Vilhelminas nuvarande kyrka lades fredag och lördag före midsommar 1834, de första timmerstockarna ett år senare. 1838 restes kyrktornet och 1839 beslutas om altarmålning. 1840 stod Vilhelmina Kyrka färdig! Vid en renovering 1923 tillverkades träreliefen i koret av G Torhamn. Den sattes framför den ursprungliga altarmålningen, utförd av målaren Blomquist från Åsele. Samtidigt sattes de båda målade korfönstren in. Längst uppe i koret ser vi Lammet med segerfanan, vilande på boken med de sju inseglen. Altarringen är klädd med renskinn och dörrfodret mellan kyrkans ytterdörrar består av björnskinn.

Joffas stuga Lappmannen Nils Johan Joffa, 1849-1928, bodde i en koja vid Sågåns utlopp i Volgsjön. Folket i trakten hade stor respekt för honom och många föredrog att hålla sig på vördnadsfullt avstånd. När Joffa såg någon förbipasserande kom han småspringande med kaffepannan och en lindrigt ren kaffekopp. Ingen fick passera utan att Joffa fick bjuda. Det var ingen idé för den förbipasserande att protestera då Joffa var svår att förstå. Joffa var bönderna behjälplig vid höbärgning och höstarbete. Den 29 september 1928 blev Joffa överkörd av tåget på sträckan Vilhelmina-Holmsele hamn. Joffa var nämligen döv.

Vilhelmina kommunvapen Vilhelmina tillhör de kommuner i norra Sverige som redan före kommunreformerna i mitten av 1900-talet var ytmässigt stora. År 1917 inrättades ett municipalsamhälle i kommunen. Detta bröts år 1947 ut och Vilhelmina köping bildades. Köpingen Vilhelmina och landskommunen Vilhelmina återförenades dock redan 1965, nominellt som köping, för att sedan bilda Vilhelmina kommun 1971,dock utan territoriella förändringar. Blasonering: I silver två korslagda blå vargspjut, försedda nedtill med skoning och upptill med renhornslida över spetsen, allt i rött, under en med röda bårder på silver försedd blå lappmössa, med tre kilar synliga, och däröver en av en vågskura bildad blå ginstam, belagd med en öppen krona av silver. Vapnet tillkom efter ett privat förslag och fastställdes för köpingen av Kungl. Maj:t 1949. Året efter fastställdes även ett vapen för den angränsande landskommunen. När dessa återförenades förlorade landskommunens vapen sin giltighet. Köpingens vapen registrerades för kommunen hos Patent- och registreringsverket 1981, enligt blasoneringen ovan.

Rönnäs byaskola Folkskolan, var en äldre skolform i Sverige, som existerade åren 1842-1972. 1842 beslutade Sveriges riksdag om att allmän folkskola skulle införas, varvid det krävdes av alla av Sveriges socknar på landsbygden och församlingar i städerna att de inom fem år skulle ordna skollokaler och anställa lärare. Skolor för barn fanns emellertid långt tidigare på många håll i landet men genom folkskolestadgan blev inrättande av folkskola obligatoriskt för socknarna. Folkskolan var den skola som de flesta svenskar gick medan en minoritet fortsatte i läroverken. Lärarna i folkskolan kallades folkskollärare och var klasslärare som utbildades vid så kallade folkskoleseminarier.

Näcken i Rönnäs Näcken, Strömkarlen eller Älven är ett övernaturligt väsen som ofta gestaltas som en naken man sittandes i vattnet spelande fiol. Enligt gammal folktro, med många lokala variationer, lockar näcken genom sitt spelande människor att gå ner i vatten och drunkna. Näcken finns framför allt i åar, forsar och sjöar. Han har olika namn beroende på var i Sverige han är, men berättelser om honom finns över hela landet i en mängd lokala variationer.

Sagavägen Sagavägen – äventyrlig och imponerande med kontrastfylld natur och en intressant kultur med genuina upplevelser. Egentligen var det Helgelands- kustens många historier och sägner som gav upphov till namnet på denna tvärförbindelse mellan Norge och Sverige. Men i verkligheten framstår hela Sagavägen som en äventyrlig historia med både spänning, variation och romantik. Vägen har verkligen allt en bra historia bör innehålla; till en början väcker den förväntningar, håller konstant intresset uppe och slutar lyckligt oavsett från vilket håll du kommer. Vägen går genom ett äventyrligt landskap och binder samman världsarven Vega och Höga Kusten till en unik och oförglömlig upplevelse för hela familjen. Antingen du väljer att starta i Norge eller Sverige tar Sagavägen dig med på en resa genom en storslagen natur, idylliska byar och en rik kulturhistoria som levandegörs av befolkningen längs vägen.

Dikanäs kyrka Dikanäs kyrka byggdes 1832-33. Nybyggarna från Dikanäs och kringliggande byar bildade Dikanäs kapellag. 1901 fick Dikanäs kapellag sin egen kapellpredikant. Storbonden Olof Kristoffersson i Söråsele skänkte 1843 den lilla klockan som hänger vid orgeln. Samme man skänkte även den gamla Åsele-klockan som hänger i tornet, gjuten 1647 och därmed lappmarkens äldsta kyrkklocka. Vid renoveringen 1933 fick kyrkan som gåva nuvarande altartavla, målad av Torsten Nordberg, en av Sveriges mest anlitade kyrkokonstnärer. Predikstolen är från 1786 och kommer troligen från Åsele. Takkronorna är kopior av Vilhelmina första kyrkas kronor från 1785. Orgeln är tillverkad 1985 av Johannes Menzel i Härnösand. Kyrkans första pedalorgel finns på Vilhelmina museum.

Bagarstugan Dikanäs Bagarstugan byggdes 1994-95 av Dikanäs Bygdeförening med hjälp av ALU-medel, bygdemedel, donationer samt mycket ideellt arbete.

Hjortron; fjällets guld Hjortron (Rubus chamaemorus) är vanlig till lågalpin nivå. Myrar, kärr, sumpskogar, rishedar, videsnår, sjökanter. Ofta i stora bestånd. Stjälk med två blad, 5-7flikiga, och en vit blomma. Endast honblommorna bildar bär som till en början är röda. Som mogna orangegula, mjuka och saftiga.

Fjälltolta Fjälltolta (Lactuca alpina) blir 1 – 1,5 m hög och växer i skuggiga, fuktiga fjälldalar.

Grönfjäll Grönfjäll är ett populärt utflyktsmål både vinter och sommar, med det omtyckta Grantonsskalet i dalgången mellan och Grönfjället och Klippfjället. Grönfjällstoppen mäter 1375 m.ö.h.

Ripor Fjällripa (Lagopus mutus) är kalfjällets fågel som med vissa undantag sällan ses under 600 m nivå. Sommardräkten är brunspräcklig och vinterdräkten nästan helvit.

Fjällsippa Fjällsippa (Dryas octopetala), Lapplands landskapsblomma, är en dvärgbuske som växer i stora mattor på låg- till mellanalpin nivå. Kalkrik mark, hedar, grässluttningar, klippbranter, rasmarker. Blad 1-3 cm långa, vintergröna. Vit blomma med 8 kronblad.

Bygdegården i Henriksfjäll Byggnaden stod ursprungligen i Avasjö, 18 km nordväst om Åsele mot Dorotea. Övre Vojmådalens Bygdeförening köpte och monterade ner byggnaden 1989. Den återuppbyggdes i Henriksfjäll 1990-92.

Kittelfjäll Kittelfjäll är kanske mest känt som vintersportort med sina raviner och skidbackar av alpin karaktär och förträfflig offpist-åkning. Sommartid erbjuds fina fjällvandringar med Kittelfjäll som utgångspunkt. Närområdet erbjuder fina fiskevatten.

Röding Fjällröding (Salvelinus alpinus), Lapplands landskapsfisk och Sveriges mest utpräglade kallvattenfisk. Den har sin största förekomst i fjälltrakternas sjöar och vattendrag, Rödingen är viktig för både fritids- och yrkesfisket, Under senare år har konsumtionsodling av röding ökat.

Fjälllämlar Fjällämmel (Lemmus lemmus) är lätt att känna igen på sin brokiga färg i gult, svart och rostbrunt. Den blir upp till 15 cm lång. Normalt sett finns fjällämmeln endast i fjällregionen. Den äter alla slags växter som finns tillgängliga i markskiktet.

Kantareller Kantarellen är utan jämförelse vår mest omtyckta matsvamp och välkänd för envar som vandrar i skog och mark. ”Kantarellen finns, vissa år, rikligt i fjällen – men på hemliga ställen.”

Ren vid kåta Ren (Rangifer Taradus) är ett arktiskt hjortdjur, unikt för att både hanen och honan har horn. Kåtan är en samisk bostad. På en stomme av trä läggs näver och torv, eller tältduk. Samebyarna Vilhelmina Norra och Vapsten bedriver renskötsel i området.

Skalmodal kapell Vattenfall skänkte Johan Johanssons stuga i Nybyggeberg i Vojtjajaures dämningsområde till Tärna församling. Huset revs under våren 1962 och fraktades med lastbil till Unkervattnet och vidare med snövessla till Skalmodal. Där byggdes det upp. När vägen var nybruten till gränsen invigdes huset som kapell i Skalmodal av biskop Stig Hellsten 1967.

Riksgränsen mot Norge

Folkskolan (Volgsjö skola) Folkskolestadgan 1842 angav att varje socken och stad skulle inrätta minst en skola med en examinerad lärare. I Vilhelmina dröjde folkskolan. Socknen var fattig, avstånden var långa mellan byarna och det var svårt för barnen att ta sig till skolan. Folkskolan ritades av arkitekt Karl Nissen från Örebro. Enligt Nissen skulle en folkskola på landsorten byggas billigt och praktisk, inte vara ”en väldig, pretentiös skol- byggnadskasern á la Stockholm”. Trots att Nissen ville tona ner det monumentala blev skolan en prestigefylld byggnad med tre läro- salar, skolkök, lärarbostäder och kommunalsal,byggd i nationalromantisk stil. Folkskolan togs i bruk 1918.