Sagor och sägner har sedan tidernas begynnelse spelat en stor roll i människans liv. Skapelseberättelser och sedelärande historier gav förklaringar till verkligheten och skapade trygghet och gemenskap. De flesta sägner knyter an till verkliga platser och den lokala naturen och kulturen spelar en viktig roll i berättelserna. Sägnerna förklarade mycket av vardagens mystik, som hur sjukdomar uppstod och olyckor ibland hände. De kunde också verka som avskräckande exempel och sägnerna utgjorde därför en slags levnadsregler under äldre tider. Förr i tiden var livet ofta hårt och sägnerna kryddades för att hålla samhällets invånare på den rätta vägen. Detta bör hållas i minnet vid läsande av sagorna och sägnerna för mindre barn och gör det lättare att svara på barnens eventuella frågor om texten.
Havsfrun
En fiskare från ön Vega vid Helgelandskusten brukade vara ute och fiska vid Hysvær tillsammans med sin son. Det bar sig inte bättre att de en dag fick havsfrun på kroken. Den hade fastnat i hennes mungipa och pojken bad sin far att försiktig lossa havsfrun och släppa tillbaka henne i havet igen. Fadern gjorde som sonen bad. Den natten drömde pojken att havsfrun kom till honom för att ge en gåva som tack för att han bett sin far släppa henne fri. Gåvan som var två fina baggar skulle pojken få nästa dag. Och mycket riktigt! Som havsfrun lovat stod det två fina baggar på gården när pojken vaknade på morgonen, men han var rädd att någon annan ägde fåren så han vågade inte ta hand om dem. Natten därpå drömde pojken på nytt om havsfrun…
Fritt efter nordnorsk tradition
Näcken
På Helgeland, som i hela norden, har konsten att kunna spela fiol förknippats med de underjordiska. Det var nämligen inte alla som kunde bli duktiga spelmän, och de som blev det ansågs ha fått hjälp av övernaturliga väsen. Näcken var ett sådant väsen. Han var mästerspelman och när han strök sin fiol måste alla dansa – vare sig de ville eller inte. Om vintern spelade han för havsfruarna och deras döttrar och när våren kom drog han inåt landet för att spela i älvar och bäckar. Då kunde man få höra hans vackra spel och av och till se älvor dansa till musiken på myrarna. Näcken kunde också lära ut konsten att spela fiol. Ungdomar som ville lära sig spela kunde gå till kvarnhuset i bäcken på julnatten eller ställa sig i en korsväg och vänta tills han kom förbi. De skulle då ha med sig en saltad och torkad lammbog som skulle användas. I Vefsn var det många som hade lärt sig konsten att spela från näcken. För länge sedan bodde där en vallpojke som hette Anders på Forsmo…
Fritt efter nordnorsk tradition
Stalo
Stalo är en vidrig rövare, både rentjuv och kannibal. Ingen går trygg när det finns en stalo i närheten. Den som känner till honom vet att det bara är en sak som gäller: att göra slut på honom, kosta vad det vill! För riktigt länge sedan var staloerna osynliga, men de röjde sig i alla fall: de bullrade och slog omkull allt som kom i vägen för dem, de visslade och flöjtade. Om de blev arga kunde de välta stora träd. Så du förstår att stalon fanns i vinden och i stormen. Det var strängt förbjudet för samebarn att vissla, för då lockade man på stalo. Men stalo var också dum och lättlurad. Därför blev samerna experter på att narra honom, som i den här sagan när en stalo gifte sig med en trästock. Det var en gång en stalo som bodde i en stor skog. En dag sa stalon till sin äldste son:
– Om du vill så går vi bort till samerna och friar till en av deras döttrar, så du får dig en gumma. Det tyckte sonen var en bra idé, så de gav sig av…
Efter Kirsti Birkeland, Samiska sagor: 25 Sydsamiska sagor.
Mara
Om du haft mardrömmar en natt kan du ha blivit riden av maran. Hon tar sig in genom pyttesmå hål i husväggarna och sätter sig på våra bröst när vi sover och ger oss hemska drömmar. Det är bara kvinnor som kan förvandlas till maror, ett lurvigt djur som stör våra drömmar. Förr trodde man att det var någon av döttrarna till en mor med sju flickor som förvandlades till mara, men ingen vet säkert. Det berättas om en man som blev riden av maran varje natt. Han började undra hur hon tog sig in i huset, och en natt hittade han ett hål i väggen som pluggades igen. När mannen vaknade nästa morgon kröp ett naket fruntimmer runt på golvet. Han köpte kläder till henne och eftersom det var ett riktigt fint fruntimmer bestämde han sig för att gifta sig med henne. De levde tillsammans i många år tills en kväll…
Fritt efter nordnorsk tradition
Den underjordiska som maka
Erik är på väg till grannbyn i ett ärende. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Hur många trånande blickar från beundrande flickor har inte kastats mot denne yngling? Jo, så många att han redan blivit lite högmodig. Erik tar inte vilken jänta som helst. Det skall vara en noga utvald flicka som blir hans hustru. Djupt försjunken i sina dagdrömmar upptäcker han inte kvinnan med den vita kon som går en bit framför honom på stigen. Ekipaget går ganska sakta och inte förrän han är helt nära lägger han märke till dem. Erik hajar till och stannar. Är det inte en vitterko och en vitterkvinna? Jo, det måste det vara tänker Erik och bestämmer sig för att inte försitta chansen att bli ägare till en vitterko. En ko som kan mjölka vilken spann som helst full. Erik tar sig på skinkan och känner att slidkniven hänger på sin vanliga plats. Snabbt drar han upp kniven och kastar iväg den. Men kniven som ska gå över kon hamnar istället över kvinnan, och stålet blixtrar till innan kniven faller till marken. Erik står stum och tittar då kvinnan helt plötsligt vänder sig om och kommer gåendes mot honom. Hon stannar till alldeles framför honom, ser honom i ögonen och säger: ” Här har du mig. Jag är nu helt i din makt och är villig att bli din äkta maka. För du kastade ju stålet över mig.” Kvinnan slår följe med Erik, och han är svarslös…
Efter Margareta Nyberg, Sannsagor, sägner och skrönor från byarna längs Sagavägen inom Örnsköldsviks kommun.
Fotnot
”Sagor om vittra och andra sägner utmed Sagavägen” är med författarnas medgivande sammanställda och utgivna av projekt Region Sagavägen – Vägen från världsarv till världsarv.
Textbearbetning: Britt Hansen, Lena Burman, Olav Skårdalsmo, Johanna Suders, Pia Gustavsen, Gunn K. Johansen.
Översättning: Britt Hansen, Johanna Suders, Pia Gustavsen.
Fotografering av illustrationer: Merete Gustavsen Tvenning.
Bildbearbetning: Merete Gustavsen Tvenning, Grafiska Verksta´n.
Grafisk formgivning: Inger Bodin Adamsson.
Tryck: BLIKK Sentraltrykkeriet AS, Bodø, 2006
